Man har beräknat, att vattenytan låg minst 70 m. över den nuvarandes nivån, och att havet täckte bl. a. hela Örebro- och Felllingsbroslätterna med sina vattenmassor. De nådde då ända bort mot Tiveden och Kilsbergen och upp mot de trakter, där i våra dagar Nora-, Linde- och Björkasjöarna äro belägna.

Ett antal fynd av stenyxor av den äldsta kända typen - efter den bohuslänska fyndorten Lihult kallad Lihultyxan - lämnar klart vittnesbörd därom, att en bebyggelse av Dalarna, Västmanland och Närke tagit sin begynnelse redan vid den tid, då detta hav innehade sin största utbredning eller omedelbart därefter, d. v. s. under den äldre stenåldern. Arkeologerna ha sålunda kunnat konstatera, att det vid stranden av detta forna Mälarhav bodde ett primitivt fiskar- och jägarfolk, som i lösa flockar sökt sig lämpliga mer eller mindre tillfälliga boplatser, och som efterlämnat rester av den första mänskliga odlingen i dessa bygder, bl. a. just Lihultyxorna.